Askan luktar fortfarande
Det känns bra, men tomt. Och konstigt. Det är ett hål i garagedörren. Det var längesedan någon backade in där. Dörren är sönderriven av vassa klor. Det har pågått länge nu. Kärleken är död. Det var längesedan den levde.
Jag minns det som igår. Det luktade så gott. Jag vet inte vad det luktade, bara att jag tyckte om det. Var det syren? Nej, jag minns inte hur syren luktar, bara att jag tyckte om det. Då var allting brunt. Vi målade snabbt om det i ljusa färger. Det skulle bli ljust och fint. Inte fan tyckte jag det var fint. Tanken var god. På den tiden var allting nytt. Allting växte utanför. Vi hade smultron, hallon, päron, plommon, svarta och röda vinbär, krusbär, jordgubbar och ett ekollonträd. Vi hade en sandlåda och en hund. Det fanns utsikter för jobb. Men Stockholm är långt borta och kärleken levde.
Det är ett stort hål i garagedörren. Det har varit där så länge jag kan minnas. Det luktar inte längre. Det var faktiskt längesedan det luktade så där. Om man klättrar upp på taket, och placerar näsan tillräckligt nära skorstenen, då kan man fortfarande känna den varma gamla lukten av syren, eller vad det nu var. Ironiskt egentligen. Lukten finns bara kvar i askan från öppna spisen. Kan inte gå upp på taket längre. Färgerna började falna. Falnar färg? Denna gjorde det. Det fanns hopp. Vi målade om.
Är ni medvetna om att framsidan inte har samma färg som gaveln? Det har varit så länge nu. Något hände. Det står två stubbar på gräsmattan. På stubbar växer inga päron eller plommon. Gräsmattan är mest mossa. Smultronen har kvävts tillsammans med jordgubbarna. Hallonbusken är kvistar som den nya hunden ätit upp. Den gamla är sedan länge skjuten.
Varför kan inte kärlek vara som ny? Varför måste den dö? Kan den leva? Har man levt med någonting tillräckligt länge blir det vana. Har man prioriterat bort något lever det ett eget liv.
Det är regler som gäller hus.
Det är regler som gäller kärlek.
Ett hål i garagedörren lagas inte av sig självt, det bli fulare för var dag.
Jordgubbar växer inte av sig självt, det dör av ogräs.
Väggar målas inte av sig själva, de kräver tid.
Kärlek lever inte av sig självt, den behöver tid.
Till slut är man ensam, det är konstigt. Och tomt.
Jag minns det som igår. Det luktade så gott. Jag vet inte vad det luktade, bara att jag tyckte om det. Var det syren? Nej, jag minns inte hur syren luktar, bara att jag tyckte om det. Då var allting brunt. Vi målade snabbt om det i ljusa färger. Det skulle bli ljust och fint. Inte fan tyckte jag det var fint. Tanken var god. På den tiden var allting nytt. Allting växte utanför. Vi hade smultron, hallon, päron, plommon, svarta och röda vinbär, krusbär, jordgubbar och ett ekollonträd. Vi hade en sandlåda och en hund. Det fanns utsikter för jobb. Men Stockholm är långt borta och kärleken levde.
Det är ett stort hål i garagedörren. Det har varit där så länge jag kan minnas. Det luktar inte längre. Det var faktiskt längesedan det luktade så där. Om man klättrar upp på taket, och placerar näsan tillräckligt nära skorstenen, då kan man fortfarande känna den varma gamla lukten av syren, eller vad det nu var. Ironiskt egentligen. Lukten finns bara kvar i askan från öppna spisen. Kan inte gå upp på taket längre. Färgerna började falna. Falnar färg? Denna gjorde det. Det fanns hopp. Vi målade om.
Är ni medvetna om att framsidan inte har samma färg som gaveln? Det har varit så länge nu. Något hände. Det står två stubbar på gräsmattan. På stubbar växer inga päron eller plommon. Gräsmattan är mest mossa. Smultronen har kvävts tillsammans med jordgubbarna. Hallonbusken är kvistar som den nya hunden ätit upp. Den gamla är sedan länge skjuten.
Varför kan inte kärlek vara som ny? Varför måste den dö? Kan den leva? Har man levt med någonting tillräckligt länge blir det vana. Har man prioriterat bort något lever det ett eget liv.
Det är regler som gäller hus.
Det är regler som gäller kärlek.
Ett hål i garagedörren lagas inte av sig självt, det bli fulare för var dag.
Jordgubbar växer inte av sig självt, det dör av ogräs.
Väggar målas inte av sig själva, de kräver tid.
Kärlek lever inte av sig självt, den behöver tid.
Till slut är man ensam, det är konstigt. Och tomt.
posted by NeeS at 01:11
4 Comments:
Märks att du börjar finna din stil i skrivandet. Härligt! Ungefär samma nivå som jag var på högstadiet. Men det tar sig. Hang in there. You can do it!
"Det är bättre att ha älskat och förlorat, än att inte ha älskat alls"
Men håller med nils/vox. Ser ju bra ut det där. Jätte-duktigt Sebastian =)
Nils, jag har alltid gillat ditt sätt att ge beröm. Hmm... blev det för snällt? Lite bögigt kanske? *lägger in nått småelakt* sådärja.
men tack killar!
Jo, det löser sig nog... Men det är lite så det känns hemma, så det är tur man är här i norr så mycket, så man slipper känna det.
Post a Comment
<< Home