Same old shit

Men när i gryningen sken den rosenfingrade Eos,
reste från bädden sig fort Sebastian, sömniga grabben.
Det var i sanning inte den stunden det var dags att skriva ner diverse begrundelser. Utan det var nu. Senare. På kvällen. Hmm... jadu... jag är nog ingen Homeros ändå. Fan. Trodde jag skulle palla det där med hexameter, daktyler och trokéer. Men inte då. Bara början funkade. Och det är ett jävla plagiat. Fan vad jag suger. Borde sluta här. Men det gör jag inte. Pilutta!

Min allra första tanke, nu när jag här sitter och skriver, var att skriva något glatt och trevligt. Då bloggen, som så många påpekat, dragit mot det mer depressiva hållet. Det har blivit lite tungt och deppigt helt enkelt. Kärlek, skillsmässor, åldrande och sådant tungt och tråkigt (samt våldtagande av cd-skivor). Till saken hör nu det, att jag varit hemma i min hemstad över påsk, vilket kraftigt begränsar mina möjligheter att skriva något glatt och trevligt. Nog har helgen varit trevlig vid många stunder, absolut. Men själva hemmavarandet är något vemodigt.

Det första som inträffar då man kommer till Trollhättan är förstås den oersättliga torgväntan. Den går inte att komma ifrån. Hur man än ter sig så hamnar man alltid där, väntandes. Centrum är som alltid dött, men vad ska man vänta sig en onsdag kväll? Sedan kommer de, bussarna. Det vore ett gravt misstag av Eder att tro att det är bussarna som är det som är speciellt, ty sådant är icke fallet.. De kommer ju alltid. Nej, självklart är det det som fyller bussarna som är det intressanta, och då syftar jag inte på busschaufförerna, ty de är ständigt snustorra. Och då syftar jag på två månader gammalt snus som stått i solsken en hel dag utan lock. Det som var speciellt var följande: det var fem bussar fullproppade med 1.5 liters fantaflaskor med mysteriskt rödblaskigt innehåll. Runt sig hade dessa flaskor små händer som tillhör ungdomar. Vid den exakta åldern av mycket unga. Ja, de var så unga, så att flickorna ännu inte fått kurvor. Killarnas kular hade inte ens trillat ner. Det jag nu nämnde vet jag självklart inte med självklarhet, då jag inte skådat det med egna ögon, men på sättet de låtsades slåss för att få en anledning att komma nära varandra för att sedan hålla varandra om axlarna och alldeles på tok för högt och nära den andres anlete fråga om vederbörande var onykter, allt detta tyder på att deras ballar ännu inte var redo och de fortfarande söker deras sexualitet. Ifrågasätt mig inte. Nej, vid mångförslagne Odysseus Laertes-sonen, de var väldigt små. Inte nog med att de var unga och kom med bussar i mängder vid nio-tiden en onsdagskväll, nej, de spelade även fulla. Visst var vissa i sällskap med fantaflaskor innehållande underligt innehåll, men det var uppenbart att de lekte fulla.

Ja, se små barn, de leka så härligt.

Nåväl. Fjortisar överallt. Det är väl som det är, tänkte jag. Det är ju påsklov. Sprang jag inte själv runt här på påskloven när jag var en liten fjärt, sökandes min identitet och sexualitet med andra killar. Nej, det gjorde jag förstås inte.

Funderade på att gå och sätta mig i busskuren, men ack, minnena är för jobbiga. De kommer till mig med lukten av intorkat piss. Det finns inte en enda busskur i hela Trollhättan som inte luktar piss, det är ett faktum. Kände viss besvikelse över att inte fyllot satt där framför en buss och skrek som han brukade, då tiden var ung och livet var en lek (vill jag minnas). Annars var allt som vanligt. Jävla busstation. Hur många timmar har jag inte ödslat här? Ja, det var plågsamt. Den lilla dataskärmen blinkade tillfälligt avbrott. Det är fan precis vad det är. Ett jävla tillfälligt avbrott. Hela stan. Allt ser likadant ut. Ungdomarna som springer runt är förvisso inte samma ungdomar som på min tid, men de ser likadana ut so whats the difference? Samma busschaufförer, samma butiker. Förutom McDonalds som blivit nått jävla prickigt hamburgerställe med ett sånt där namn som man inte minns direkt efter att man läst det. Världen ter sig underligt ibland.

Ja, det finns mycket att säga, men det får jag göra någon helt annan gång. Nu får det vara nog nämligen. Glad att vara tillbaka i Karlstad. Men ärligt talat, är det verkligen bättre här? Är det inte samma skit? Jo det är det fanimig. Men jag är fortfarande ganska ny här, det är det som är den stora skillnaden. Det går inte att fly från. Det kommer nog alltid vara likadant.

EDIT: Jag träffade Nils också. Min älskade Nils. Jag älskar Nils. Sa jag det? Att jag älskar honom. Mer än allt, Nils. Nils är min favoritälskling. Jag fick till och med äran att få sova på hans golv. Nils är snäll. Nöjd, Nils? Eller ska jag skriva lite mer om dig Nils? Eller är du glad nu? Nils?

Så, alla är nöjda och glada. Hrm...