Eremiten inom mig

- Vem är du, som kommer hit som en jävla eremit?
Eremit, tänkte jag. Är inte det en som bor i exil i nån öknen och aldrig umgås med någon p.g.a. deras starka tro? Vad gör jag som liknar en eremits beteende?
- Öhm, du menar sama...
- Lägg dig inte i! Försvinn!
När han sa det steg han ut ur det mörka, för natten släckta, rummets skuggor. Han ställde sig precis framför min granne, tittandes på mig där jag stog i dörröppningen som skillde hennes rum och korridoren. Det var först nu som jag lade märke till hur ful han var. Han hade långt hår till axlarna, format i en backslick som förhoppningsvis såg bättre ut åtta timmar tidigare, då han just duschat och kletat ner håret. Men det är inte troligt, han var förmodligen lika äcklig då. Det är uppenbarligen inte bara jag som känner så.

Det var faktiskt inte första gången jag såg honom. Det var någon timma tidigare, då jag och några vänner kommit hem och kraschat i soffan framför en gammal riddarparodifilm. Vi kollade sedan på k1 där två thailändare slog varandra medvetslösa. Det var då mina kompisar somnat i deras fylleångor som jag såg honom för första gången. Jag brydde mig inte tillräckligt för att se på honom. Det var inte första gången någon äcklig kille kommit hem tillsammans med henne. Jag log lite för mig själv, detta ska hon få höra imorgon. Förmodligen kommer hon vara lika förstörd som alltid efter en misslyckad fångst på natten.

Det är underligt det där. Somliga har något som gör att de ständigt får någon på halsen. De kan välja och vraka och så gott som efter varje utekväll får de spendera natten med en ny het, men desto mer sällan vettig, skönhet. Andra kommer alltid hem själva. De hade någon på kroken på pubben, men p.g.a. diverse tveksamheter släppte de och försvann i djupet igen. Varje kväll slutar med att personen ligger i sängen och funderar över hur rummet snurrar, tills han/hon vaknar dagen efter med huvudvärk och vånda. En tredje grupp personer lyckas desto mer sällan, men utgången blir också desto oftare lyckad och trots mindre procentchans på nattligt roande än den förstnämnda så förblir dessa ändå relativt nöjda. Det finns en sista grupp, och dessa är klockan-två-raggens mästare, på gott och ont. En sådan är denna tjejen. Ständigt någon följer med hem, men det är som oftast ett drägg som blivit kvarlämnad vid baren eller som krypit ut från pubben. Eller, som i detta fallet, bara hoppat in i samma taxi och följt med hem.

Jag hade satt mig på rummet, två stackare som hade någon lös koppling till någon i vår korridor hade kommit hit och tvingats lägga sig i köket då de som de kände hade gått och försvunnit under kvällens fylleyra. Tanken på vad som just nu mycket väl kunde pågå i köket höll mig inne på rummet. Det är nu hon kommer in, klockan-2-raggens okrönte mästare, med desperation i ögonen.
- Sebastian, vad ska jag göra? Jag vill inte att han ska vara här...
- Nej, men varför tar du då med honom hem, svarar jag förståndig och oförstående som jag är.
- Vet inte, han bara var i taxin...
- Jaa, desto mer anledning att låta han stanna där.
Hon beslöt tillslut att fly fältet och sova hos en annan kille i korridoren, vilken öppnade dörren fortfarande sovande och full. Bara jag slipper bry mig. Gick in till mitt igen.

Telefonen ringer.
- Du, jag kan inte låta han sitta i mitt rum själv hela natten va?
- Uhm.. nej, det kan du inte.

Jag lugnade henne med att jag skulle stå utanför och lyssna ifall han blev våldsam medan hon slängde ut honom.

- Men varför? Är det för att jag är ekonom?
Men vadfan! Fatta! tänkte jag, där jag stog, till synes helt utan syfte i korridoren och vinglade.
- Var jag för rakt på sak? Tror du jag är en player?
Player? Du? Hahaha... Jag försökte skratta tyst.
- Varför ska jag gå? Jag måste få sova, ska inte röra dig, jag lovar.
När hon tjatat i tjugo minuter reste han sig och började bli irriterad.
Vad fan... ni är inte direkt gifta... Fatta att hon bara vill ha dig så långt borta som möjligt... Fatta nu, så jag kan gå och lägga mig och slippa höra denna skiten. Du är äcklig, gå bara.

- Vem var killen du pratade med därute? Varför kunde du inte prata med mig, sa han besviket som om de anförtrott varandra deras mest mörka hemligheter. Du sårar mig... Jag blir ledsen om du säger så... Det kändes som om jag stog och lyssnade på ett äktenskapsgräl, och helt plötsligt kände jag mig lite besvärad, vad fan har jag att göra med detta. Kände mig som hennes hemliga älskare som stog ivägen för dem. Äsch vafan, nu får det för i helvete räcka, jag är hennes granne, jag ska sova, han ska ut. Jag gick in.

- Vad heter du? Var bor du? Vad gör du här?
- Vadådå? Vadfan vill du, hon vill inte ha dig här, gå...
Han grinade illa, vandrade fram och tillbaka som om han förökte se farlig och stark ut.
- Så du är student... Och bor här... Jag vill ha information om dig din jävel.
- Men din sjuke jävel. Jag är hennes granne, hon vill att du ska gå, så dra, så vi kan gå och sova.
Han gick mot mig, trodde han skulle nita mig. Jaja, det är ju för en god sak i alla fall, fann jag mig själv tänka. Men han slog inte. Det tog ytterliggare tjugo minuter innan vi lyckades slänga ut drägget ur huset. Han förklarade hans aggressiva beteende med att han var taek-won-do-liksom. Hur fan man nu är och ser ut när man är en sådan. Ja, säg ekonomer. Arma människor.

Efteråt blev jag prisad av henne som om jag vore Herren allsmäktig och jag kunde gå och lägga mig nu på morgonkvisten. Fyfan för att vara eremit... eller samarit... eller vadfan det nu skulle vara som jag var.