Storstädning och frimärken

Detta var starten på en bra dag, jag kände det i varenda muskel (japp, den med). Skutta upp ur sängen som en möbelfjäder och vandrade i god takt till köket. Där såg det ut som helvete. Hur och varför ser ett kök ut som ett helvete på vår jord frågar man sig. Jo, ungefär så här:

Denna morgon hade två-tre lokalvårdare varit på besök i vårt kök med det enda syftet att, som de så vackert envisas att kalla det, trots att det bara innefattar spishygien, storstäda. De två eller tre lokalvårdarna hade helt enkelt klampat in i köket med deras stövlar, vilket medförde den stora jordklumpen utanför min dörr samt pölen av lera framför spisarna. Sedan hade de, medans de till hundra procent framgångsrikt lyckats bortse från de två sovande ekonomerna i soffan, rengjort spisarna och lämnat köket. Storstädningen var klar och köket var ett slagfält, med två skinande ugnar som lyste likt två billyktor framför en lerig grusväg. Ekonomerna hade somnat som de legat, i fosterställning. Två stupade nersupna akademiker i rosa overaller.

Jag stog ute i hallen, mitt i en stor lerklump som "städarna" lyckats lägga precis på den plats där jag nu alltså valt att placerat min fot. Det var uppenbart att jag missat en fest. Sprit överallt, matrester, pizzakartonger, äckliga glas som luktade av lila drinkar och två däckade ekonomer. Jag tog fram min frukost och tog plats bredvid en av de rosa dräggen och åt mina smörgåsar. Ja, det kan fortfarande bli en bra dag.

Mindre troligt att det skulle bli bra dock om man betänker vad jag faktiskt tänkt roa mig med denna dag. En dag full av pluggning på biblioteket. Någon hade dock misslyckats att inse att frasen "låne-ex" innebär att, i ett desperat försök att dölja att universitetet försöker ta sig förbi copyright-lagen, man lånar och kopierar och lämnar tillbaka så nästa kan kopiera. Det är därför det bara finns tre, pundhuvud. Nåväl, de var utlånade... Boken var slutsåld och novellerna vi skulle läsa verkade inte ens vara påhittade ännu. Så det gick ju sådär med den planen.

Jag skulle sedan posta fyra brev. Hur jävla fel kan det gå? Jag måste vara det mest okompetenda fanskap till... något... som inte lyckats undvika att existera. Ok, planen var alltså att posta fyra brev, varav det ena var extra viktigt då det tillhörde Anna och innehöll en check värd 600 kronor. Detta kanske inte låter så mycket, men för oss är det det. Speciellt då man i detta skedet i månaden i regel är pank. För att göra detta lägger man dem i brevlådan och sedan är allt klart. Ok.. då ska vi se...

Jag står med breven i handen och håller dem halvt ner i brevlådan. Tankarna snurrar i huvudet. Ska jag släppa dem? Vad kommer det att innebära? Kommer jag ångra mig? Jag trodde inte på allvar att jag var så här paranoid. Vadfan, vad kan gå fel liksom? Det är ju bara att släppa. Folk sprang överallt, stressade till tentor och bussar. Jag kunde omöjligen komma på en anledning till att inte släppa iväg breven och låta dem börja deras långa resa till sydligare breddgrader.
- Kom nu då! ropar min vän. I samma stund släpper jag breven. En liten bubbla av visdom bubblar upp från mitt undermedvetna. I förtvivlan inser jag vad jag gjort...

FRIMÄRKE!!! Så... Annas brev med hennes enda nyckel till överlevnad ligger alltså förlorad utan frimärke. Nåväl, jag fixar detta. Efter en stunds begrundanden inser jag att så inte är fallet. Min hand får omöjligen plats i brevlådans öppning.

Några timmar senare, tio i fyra, står jag vid brevlådan, brevbäraren har lovat komma så nära fyra han kan. Jag ser studenterna strömma ut ur universitetets portar, stressande hem och till bussen och till träningar och till pojkvänner eller flickvänner och till hunden och till familjen och till affären och till kvällskurser och till möten och till vartfandenuvill. Folk går in och tränar, kommer ut igen nyduschade. Folk går på möte, kommer tillbaka ut färdigmötade. Universitetet är nästan tömt och kvar står jag. När den söta men översolariumade, översminkade, övertjecka vrålsnygga vodafoneförsäljaren tog sin tredje rökpaus började jag känna mig sne. Köpte en bulle och gick hem. Brevbärare suger, de kan inte reparera mina misslyckanden på tillfredställande sätt. Jag ska ge dem dagens ris, det är ett hårt straff som borde lära dem ett och annat.