Någonting vill mig någonting

Någonting hatar mig. Någonting med makt. Någonting som har någonting att säga till om gällande hur världen fungerar. Jag vet inte vad detta något är för något, bara att det är ständigt närvarande, ständigt bevakande, förstörande. All denna misstanke, om att något stirrar på mig med en destruktiv blick som effektivt ser till att ingenting går min väg, grundar sig i känslan av att om jag gör något, som kan gå bra, men även sämre, då väger det alltid helt över åt det sämre hållet. Denna makt, denna någonting, denna ondska har även talat genom mig, söndrar min relation med omvärlden.

Jag talar inte i sömnen. Aldrig. Finns inte. Finns aldrig någon anledning, och kommer någon och stör min sömn, då vaknar jag och säger något klokt.

Jag vaknar på morgonen, vi pratar, vi har kul. Jag ger henne massage och vi gör sådant som man inte skriver om, inte jag i alla fall. Hon går upp. Jag somnar om till det inte helt roingivande ljudet av att dörren stängs. Frid och fröjd. Jag får sedan reda på, då hon kom in igen för att säga hej då, att jag spärrade upp ögonen i henne och sade något i stil med att "De två är bröder, på TVn. Bröder med Gud." Varpå hon stirrar tillbaka, och går.

Nästa natt, jag har somnat in skönt. Hon har slutat plugga, klockan är tre. Hon lägger sig bredvid mig, har jag hört. Jag vaknar av att hon plötsligt utbrister,
- Vad sa du!? Jag svarar att jag inte vet.
- Jo men kom igen! Vad sa du?
- Men ärligt, jag vet inte. Jag vet inte.
Det blir mörkt, men jag märker att jag fortfarande pratar. Jag öppnar ögonen, inser att de redan var öppna. Hon tittar frågande på mig.
- Lyssna inte på mig, jag vet inte vad jag säger och varför. Det är inte jag som pratar, tror jag. Mitt i meningen börjar jag säga något annat som jag inte har kontroll över.
- Sluta prata! beordrar jag mig själv. Jag fortsätter prata.
- Du, lyssna inte på mig, fortsätter jag förvirrat. Jag säger något oförståligt och försvinner igen. Jag vaknar igen av att hon slår till mig och tar täcket. Hon säger att hon har mardrömmar, eller var det något jag sa? Eller inte sa? Eller gjorde? Vafan vet jag. Hon vill inte säga vad jag sa. Bara att det var konstigt, och att jag inte vill veta. Jag vill veta.

Det finns ytterliggare en sak som denne något kan. Och det är förbryllande och underligt. Den kan datorer. Men om det är något jag lärt mig om sådana här mäktiga Någonting, är att allt de kan göra är av ondska. Jag kan inte spela Call of Duty Multiplayer, Någonting stänger av. Jag kan inte spela BF2, Någonting stänger av uppdateringen och dödar spelet. Jag kan inte spela WoW, Någonting stänger av min prenumeration. Jag kan inte använda hörlurar, Någonting förstör ljudet. Jag kan inte betala med mitt kort, Någonting blockerar min internetbank.

Om jag väljer att se på en film, då blir det en dålig film. Vet jag att det är en bra film, då jag redan sett den, då är den tråkig andra gången jag ser den. Bra musik är tråkig. Dålig musik är dålig. Tränar jag är jag seg och uttråkad.

Någonting hatar mig. Jag hatar någonting. Vad jag än gör så lägger sig Någonting i och gör det kass. Hittar jag någonting ska jag ge det vad det förtjänar, massor av någonting.