Pain in the ass

Världen retas med en på många olika sätt. Ibland är allting bra. Solen skiner, kroppen är hel och alla är glada. Men ändå finns den där jävla känslan där om att nånting inte är som det ska. Man testar olika saker för att bli kvitt den tryckande känslan, men oavsett vilket medel man använder så kommer känslan tillbaka. Blir man av med känslan, som man inte riktigt kan sätta fingret på men som finns där lik förbannat, bara för en stund, då dyker något annat upp. Blir man någongång bortskämd med att allt känns bra, då funkar inte kroppen istället. Detta är min poäng. Med vädret som gick från solhetta till regnrusk kom den melankoliska tryckande känslan tillbaka. Om den har med mina föräldrars aldrig sinande problem hemma som jag ständigt påminns av eller om den har att göra med problem som jag har här men inte vill erkänna vet jag inte. Men hursomhelst så kommer den krypande igen.

Detta var för en vecka sedan, och det vankades fest. Första ölen slank ner redan vid fyra och jag började känna mig tillfreds. Egentligen var ju allting bra nu. Åtminstone utåt. Några öl och timmar senare var jag riktigt full och glad. Allt var bra igen, ja, allt. Johan och Nils, i ett försök att vara sociala med sig själva och lyssna på musik precis när festen var på startlinjen, går in på mitt rum. Och det dröjer inte länge förren festen är på mitt rum. Om det beror på mina vänner hemifråns otroliga utstrålning och tilldragelse som fick alla att gå in på mitt rum, som de säkert båda vill hävda, eller om det beror på att mitt rum är centrumet av universum och alla dras dit vet jag inte. Men mitt nystädade rum blev jävligt sketet och är det fortfarande. Fyfan, jag hade för första gången våtlagt golvet dagen innan, och nu ser det värre ut än innan. Intorkad öl, fotavtryck, torkade snusar och gömda halvfulla ölburkar som man hittar då och då. Tack. Om jag bara orkar städa en gång till. Men jag har en princip som är lite högre aktad av mig själv än de andra, och det är att jag städar inte mer än en gång i månaden, och även det är ofta. Inte nog med att rummet är sargat, jag lyckades nämligen väldigt bra med att sarga mig själv också. Här följer en liten redovisning av hur jag behandlat min kropp den senaste tiden.

- De här trapporna är fan livsfarliga. Man KAN inte gå nerför dem när man är full.
- Nähä, vad dumt, för jag tänkte gå ner nu, jaja, då får jag väl ta mig ner på något annat sätt. När jag sagt detta hängde jag mig, mycket smidigt, ut från min övervåning. Släppte taget och tog tag med händerna på övervåningens golv istället, detta för att fallet skulle minska med någon meter. Jag har flera gånger hoppat härifrån förr, men aldrig har jag sett lampan som hänger vid midjan på mig flyga så vilt fram och tillbaka. Suspicious. Då släppte jag. Dagen efteråt, då jag hittade mina blodiga kalsonger i duschen och lade märke till att hallgarderobens handtag såg underligt böjt ut, upptäckte jag såret med blödningen på rumpan. Nu är, en vecka senare, vänstra skinkan en stor blå blödning. Vilket medför att jag igår fick stå upp på bion i två och en halv timma, varierat med att halvligga på ena skinkan i stolen, vilket i sin tur ledde till att halva bilden täcktes av ett stort hår.

Senare på kvällen insåg jag att jag hade en ugnhandske på mig. När jag upptäckte att Johan kom gående med den andra konstaterade jag att detta MÅSTE innebära att vi ska slåss. När vi var klara påstod någon att det rann blod ur munnen på mig. Nu, en vecka senare, kan jag inte dricka vatten utan att grimasera och våndas. Varje tand på högra sidan av överkäken har givit mig ett djupt avtryck i överläppen. Som tur var hade jag en snus på andra sidan, så bara halva munnen är drabbad.

Som om detta inte var nog så lyckades jag någon dag efteråt placera ett popcornflarn i något ficka under och vid sidan av tungan, vilket medför att jag inte kan svälja eller röra tungan utan att få ont.

Så, min poäng är tvådelad. För det första så kräver jag att alla tycker synd om mig utan gränser. För det andra så menar jag att om du någon gång lyckas må bra inom dig, så lyckas världen se till att du minsann mår dåligt fysiskt istället (Ja, jag beskyller världen, inte min fylla).

Londoners burning

Dags att leka en lek. Denna lek heter gissa engelsmannen. Här kommer frågan.

Vem är britten bland dessa tre?

Rätt svar: Du hade rätt.

Vad vill jag då ha fram av detta? Jo, det första man lägger märke till när man kommer till England, är hur fula alla är. Men det är faktiskt inte nog med att de är fula, tyvärr. De klär sig så fruktansvärt motbjudande också. Jag har febrilt sökt nätet för att hitta någon som kan bekräfta min övertygelse, att engelsmännen är de sämst klädda folket i världen. Jag tror dock, att vår käre Tim Westwood är ett levande bevis för att det påståendet är sant. Ni har säkert inte missat att se på Pimp My Ride UK på MTV. Där har vi alltså Englands svar på xzibit. Men jag kan ju erkänna att han har en ganska frän klocka. Ja, herrejävlar. Det som är värre, är att den här killen är populär i England, och som det verkar, en av de bättre klädda. Det var en hemsk upplevelse att beskåda alla dessa fula människor. Åker man till en huvudstad i något närliggande land, så räknar man kallt med att det ska finnas snygga tjejer där. Vilket fatalt misstag! På planet hem kunde jag räkna antalet sevärda tjejer från helgen på min vänstra hand. Tragik var ordet. Väl i Göteborg fick jag nästan problem med gåendet p.g.a. alla snygga människor.

Helt opartiskt så räknade jag mig till den näst bäst klädda i hela jävla London, och jag är inte känd för att alltid vara grymt snyggt klädd. Det allmänt accepterade påståendet borde ju vara till min enorma fördel i England, men jävlar, det fanns ju bara en som var värd att stöta på, och hon var fanimig inte brittisk. Jag önskar att jag tagit kort på några exempel, då deras kläder var så fruktansvärt illa valda. Det var kläder i samma stuk som tröjor jag kunde tänka mig att ha på mig på mellan-högstadiet, fast fulare med äckliga färgblandningar. Visst, de kan ha ett annat mode i England, men helvete, då har de flesta missuppfattat något väsentligt.

Jag minns att jag en gång sneglade på en brittisk film där en kille skulle åka till USA för att sätta på massa tjejer. Minns inte fortsättningen men om det fungerade så är det inte längre en romantisk komedi, snarare science fiction. Jag hade en annan teori om att engelsmän måste vara de som förlorar deras oskuld senast av alla jordens folk. Men den är mer tveksam då jag just läste om en tolvåring som skulle föda barn där, och det verkade ganska uppskattat och normalt. Den 24-åriga mamman var glad att hon skulle bli mormor. Haha, ja jävlar. Nej, sanningen är nog snarare att, då alla är så jävla fula, så blir de likgiltiga till varandras utseende och ligger med alla hela tiden. Vad stoppar dem liksom? I Sverige hålls ju siffran nere då man vill träffa någon man tycker om till utseendet. Den känslan måste ju vara helt borta i England, alla kan ligga med alla, för ingen är mindre äcklig än den andra. Den deprimerande känslan av att inte ha någon trevlig att se på gör att de tidigare börjar knulla för att kväva sorgen. Alkohol, som är ett annat medel för detta, har engelsmännen sedan länge blivit halvt immuna mot. Eller i alla fall nyttjat tills den för dem är som vatten ur kranen.

Diamonds And Guns

"Upp och ner, ner och upp, nånting, nånting, som en tupp"

Jävla bra låt det där. Fullkomligt älskade den som liten. Sprang jämt omkring på dagisgolvet och vrålade som en tok när refrängen kom. Max, liten blond kille.
Ändå minns jag inte vart den kommer ifrån, Astrid Lindgren? Metallica? Hmm...
Undra om den går att tanka på DC? Kanske tom med finns nån Dj Aligator Winter-Party-Remix? Jävla bra låt är det iaf. Jag kom tänka på den när jag satt och gungade i söndags. Jag brukade nämligen gungade som fan när jag va liten. Max, liten blond kille. Jag och Oskar, vi gungade JÄMT. Och visst sjöng vi på denna låt ibland (hur bögigt det än kan låta). Gungan går ju just upp och ner, ner och upp. Vi brukade även låtsas att det bodde små ninjor i gungställningen. Mina i vänstra pelaren, Oskars i högra. Dem va givetvis likvärdigt duktiga på karatens utsökta konster. Det ända som skiljde dem åt vad hur deras flickvänner såg ut. Jag gillade andra tjejer än dem som Oskar gillade. Så är det än idag. Idag, Max, jaa, hur fan är jag egentligen? Inte liten och blond iaf. Med liten menar jag liten till sättet. Inte är jag det? Kan ta rätt stor plats ibland. Ibland för stor. Tror jag. Det är bra med sommaren. Då spelar ingen roll hur stor plats man än tar så tar alltid stekaren med sin sänkta BMW 323 större plats. Då kan man bara få vara en figur i bakgrunden som önskar stekaren döden i nästa kurva han tar. Inte för att få ta över hans plats, men bara för att hans självgoda jävla flin ska suddas ut för alltid. Du kör en BMW killen! Dem kostar 3000! Du har ingen jävla turbo, och du varvar sannerligen inte rött, så ta bort den där helvetans dumpventilen! Pss! Pss! Blir tokig! Där har vi det kanske. Max, lite bitter, halvblond kille. Med stor kuk...