Det finns en Gud

Det jag nu säger kanske kommer chocka en del av er. Jag har sett Gud. Och ja, det är en kille. Precis som jag trodde hade han skägg. Men inte långt och vitt utan snarare stripigt och svart. Gud är ifrån Irland och satt på mentalsjukhus som tonåring. Som tur va hittade Gud kraften i spriten redan som 12-åring och har sedan dess konsumerat denna uppenbarelsedryck i stora portioner. Detta måhända ha kostat honom hans tänder, och därav kan det vara lite svårt att höra vad han säger. Men vi som hade samlats på väckelsemötet i Glasgow brydde oss inte om detta, för vi visste att det som sades och sjungdes var de visasde ord som någonsin yttrats. När Gud talade skrek publiken i eufori, och de som hade lyckan att få en handpåläggning började genast tala i tungor, då de var så uppfyllda av Guds kraft. Med sig hade han också sina lärjoungar, men inte 12, utan 7 till antalet, och alla av dem var utrustade med Gabriels basun, dock i olika former. När Gud och hans lärjoungar sjung sin kändaste psalm, Fairytale of New York, expolderade lokalen. Folk kastade rusdrycker över varann, man deltog i allsång och man tillbedde högre makter ty man fått äran att deltaga i århundradets bästa väckelsemöte.

Jag vet att jag aldrig kommer få uppleva något så stort igen. Det jag kan göra är att sprida Guds ord till mina medmänniskor. Så jag avslutar med ett av många stora citat:

I am going, I am going, where streams of whiskey are flowing.

Personalfesten

Året är 2003. Det är december. Kallt och jävligt. Exakt ett halvår har förflutit sedan den välbehövliga semestern i juni. Men snart ska man få vara ledig igen. I hela 4 dagar. Endast ett hinder återstår. Den årliga julmiddagen med jobbet.

Eftersom Jonas på linje 19 tyckte att soppan var en lämplig plats att uträtta sina behov i förra året, så har vi föpassats till en av stadens mindre fina krogar. Hela skiftet har redan samlats på parkeringen utanför krogen när jag kommer traskandes i snöyran. Stämningen är hög. Det skämtas och småbråkas. Några är mer påtagligt berusade än andra. Själv har jag i panik tryckt i mig 2 cider innan. Att komma dit nykter är inte ett alternativ. Det skulle bli för påtagligt, för "sorgligt".

Jag möts av jubelrop då jag entrar parkeringen. Det var nämligen inte säkert att jag skulle komma dit.

- Så du kom ändå din fule fan! skanderar Micke.
- Jag trodde du skulle ha din nya klänning, fyller Henke i.

De gamla damerna turas om att nypa mig i rumpan respektive kinden. Jag stormtivs verkligen. En samling fulla pappersarbetare är verkligen mtt cup of tea. Portarna öppnas!

- Låt kärringhelvetena gå in först, man är la gentleman, ropas det bakifrån.

Fördrink serveras. Men Janne hade som tur va redan "tryckt i sig en 75:a" innan. "Spolarvätskan" som serverades var inte hans grej. Jag lämnar Janne med servitrsen som han lovar mig att stöta på, då hon tydligen skulle se riktigt bra ut "på alla fyra i hans säng". Turbo kommer fram till mig. Han jobbar på nedre våningen så vi har inte fått äran att bekanta oss med varandra innan. Det visar sig att han var skild och att rättegångsprocessen om hans barns vårdnad hade gått åt helvete. Kul att han vill dela med sig på detta avslappnande sätt, verkligen. Som tur va hade han Mona på G ikväll. Tur att han inte vände sig om och såg hur hans Mona satt och tokhånglade med gifta tvåbarnspappan Sören.

Två timmar senare.

Birgitta gråter, Pelle och Kent slåss, Tore har blivit utslängd, Hanna visar brösten, Jonte spyr och i ett hörn ligger Danne och mumlar om att alla har konspirerat sig emot honom. Men det är först när Andreas informerar mig om hur mycket han hatade mig i början, men att han nu verkligen älskar mig, som jag bestämmer mig för att gå hem. Lite fullare, lite visare, och med en drös av nya minnen att förtränga.

Af lärande lortig svamp

Vaknade upp på morgonen. Uppsprungen ur sömn. Väl uppe for jag med frisk fart nerför trapporna, varpå jag inmundigade ett magnifikt morgonmål. Det var då jag erinrade att detta var dagen. Ja sannerligen, dagen var det. Då målet var förtärt, var det, en hel halv halvtimma tidigare än vanligen rekommenderat, raska steg till Universitetet som var min melodi. Väl framkommen var det enbart kvar för mig att sitta ner och ödelägga fem timmar av konstant tänkande och filosoferande kring grammatikens underbara värld och möjligheter.

Det var en fruktansvärd upplevelse. Jag tänkte beskriva det hela med en liten liknelse. Ni förstår, efter en knapp månad av djupt ingående grammatik- och fonetikundervisning. Med satslära, orddelar, fonetisk skrift, fonematisk skrift och allt vad det innebär så är man ganska fullproppad. (och för att komma in på liknelsen...) Man känner sig ungefär exakt som en svamp. En sån där disksvamp. Och inte vilken disksvamp som helst. Smutsig. Gammal. Vidrig. Äcklig. You see where I´m going.. Helt enkelt en helt vanlig disksvamp som sett allt för många diskar och allt för många inbrända fileér och köttfärs if you know what I mean. Denna disktrasan har i över tre veckor badats i alldeles för mycket varmt vatten i en alldeles för stor balja, ur vilken den försökt suga upp så mycket den bara förmår. Efter de tre veckornas slut har den varit full ganska länge och känner sig ungefär som människor kan göra efter en alldeles för våldsam utekväll en tanktömning den 25 då man just kommit hem, eller åtminstone tänker sova, mer eller mindre ofrivilligt, oavsett var eller inte var man än är. Ganska svårmottaglig mot ny information så att säga. Framför allt om den rör någonting som ens har väldigt lite att göra med initiala trekonsonantsekvenser av enmorfemiga ord.

En dag är det så dags för den stora Disken, Tentan, Dagen. Svampen plumsar iväg till diskhon, uni, proppfull till bristningsgränsen och superladdad, om det inte varit så tidigt på morgonen. För diskningar, tentor, börjar alltid så förzinkat tidigt. Dags för tömning. I fem timmar så sitter svampen och pressar och pressar för att få ut allt insamlat diskvatten på tallrikarna, pappret. Men allt som kommer ut är en äcklig jävla kall gegga med lukt av filé och en bismak av bränd lax. Fem timmar senare är disken äckligare än innan (pappret är nerkladdat av skitsnack) och svampen går uttömd och äcklig hem och dricker öl.

Pronomen für alle

Har jag börjat formulera alla meningar som frågor? Varför har jag gjort det? Är det lättare att läsa då? Eller är jag rent utav hjärntvättad? Är det möjligen så att det finns en bakomliggande faktor som får mig att göra så här? Kan det vara så att det är så att jag måste göra på detta vis, eftersom jag nu vet att det är mycket lättare att analysera meningen då? Är det så att det är så det är? För i sådana fall får jag väl leva ett väldigt jobbigt och omständigt liv? Dessutom är det väl helt o hållet ett värdelöst sätt att skriva på?
Svar ja.

Det är den ena åkomman jag dragit på sig under senare tiden. Det andra är att jag (subjekt) skaffat mig (relativt pronomen) ett rent sjukligt intresse för att (inledning av bisats) dissekrera (predikativt verb) ord och (sammanbindande konjunktion) meningar. Skitjobbigt. Rent utav fruktansvärt. Det värsta i det fruktansvärda läget är att jag inte ens gör rätt. Jag är inte nervös för tentan på onsdag, inte det minsta. Men jag är redan nervös för omtentan på samma tenta. Så säker är jag på min sak. Jag kommer inte ha en chans i helvete. På onsdag kommer jag att känna mig ungefär precis lika uppgiven som en skadeskjuten igelkott mitt på en trafikerad motorväg under rusningstid med båda frambenen brutna och en fraktur på vänster baklår. Pretty fucked helt enkelt.

Ett annat mindre roligt faktum är att det sexigaste ordet jag kan komma att tänka på just nu är pronomen, av en anledning som jag helst inte vill nämna då ni för all framtid skulle klassa mig precis lika mycket värd, samt med samma öde, som en igelkott med fyra brutna ben på en tungt trafikerad motorväg som förtjänar att bli överkörd fler gånger än hälsonyttigt.

Har du någonsin känt att det inte spelar någon roll att du pluggar, (bisats) eftersom du ändå aldrig kommer att komma upp på rätt nivå? Så känner jag nu, därför känns det alldeles ypperligt att Viktor än en gång vågat sig norrut för att supa med mig. Alice in Videoland kommer på besök så vi tänkte se vem som får hem Toril. Hur som helst blir det ju hem till mig, så det gäller att jag är på tå där. hrm..

Dags för Sebastian att gå ut och springa lite. Ett bra sätt att få huvudet och kroppen rensat. Sen kan man ju hoppas på en fin liten form av pronomen ikväll.