Fjärilar

Kväll efter kväll, samma skit. Ja, en dag, närmare bestämt igår, fick vi nog. Nu fick det vara slut med Big Brother och Bachelor och all sån skit. Nu skulle det bli Stanley Cup, Premier League och massa filmer istället. Vi drog snabbt iväg och införskaffade Canal+. Vi berättade den härliga nyheten för de då närvarande i köket och frågade Rune, som då såg på något naturprogram, om vi fick installera det lilla underverket. Rune the danish hade inga invändningar och vi kopplade ihop allting med en fart som fick samtliga att häpna. Efter en kvarts försök att få bild insåg jag att kortet satt uppochner. Petter, som satt med telefonen mot örat och väntade på kundtjänst, lade på och misshandlade mig brutalt med ett tredjedels dussin ballonger som råkade finnas nära till hands. Vi bläddrade snabbt igenom och insåg att vi fått ungefär 172 kanaler, förmodligen försvinner de flesta tids nog. Förhoppningsvis inte. En snabb igenombläddring visade att det som gick var Collateral, Konungens återkomst, South Park och annat fint. Jag kastar smidigt fjärrkontrollen till Rune med ett belåtet grin på läpparna. Han tittar vilset på mig, som en hund som anser sig fått för lite godis i sin mat, tar upp den gamla fjärrkontrollen, trycker febrilt på nian för att få fram barn/kunskapskanalen och utbrister besviket på hans halvdanska,

- Fjärilarna då?

Jävla bakåtsträvare. Jag gick besviken och nerslagen in på mitt rum och grät i duschen.

Eremiten inom mig

- Vem är du, som kommer hit som en jävla eremit?
Eremit, tänkte jag. Är inte det en som bor i exil i nån öknen och aldrig umgås med någon p.g.a. deras starka tro? Vad gör jag som liknar en eremits beteende?
- Öhm, du menar sama...
- Lägg dig inte i! Försvinn!
När han sa det steg han ut ur det mörka, för natten släckta, rummets skuggor. Han ställde sig precis framför min granne, tittandes på mig där jag stog i dörröppningen som skillde hennes rum och korridoren. Det var först nu som jag lade märke till hur ful han var. Han hade långt hår till axlarna, format i en backslick som förhoppningsvis såg bättre ut åtta timmar tidigare, då han just duschat och kletat ner håret. Men det är inte troligt, han var förmodligen lika äcklig då. Det är uppenbarligen inte bara jag som känner så.

Det var faktiskt inte första gången jag såg honom. Det var någon timma tidigare, då jag och några vänner kommit hem och kraschat i soffan framför en gammal riddarparodifilm. Vi kollade sedan på k1 där två thailändare slog varandra medvetslösa. Det var då mina kompisar somnat i deras fylleångor som jag såg honom för första gången. Jag brydde mig inte tillräckligt för att se på honom. Det var inte första gången någon äcklig kille kommit hem tillsammans med henne. Jag log lite för mig själv, detta ska hon få höra imorgon. Förmodligen kommer hon vara lika förstörd som alltid efter en misslyckad fångst på natten.

Det är underligt det där. Somliga har något som gör att de ständigt får någon på halsen. De kan välja och vraka och så gott som efter varje utekväll får de spendera natten med en ny het, men desto mer sällan vettig, skönhet. Andra kommer alltid hem själva. De hade någon på kroken på pubben, men p.g.a. diverse tveksamheter släppte de och försvann i djupet igen. Varje kväll slutar med att personen ligger i sängen och funderar över hur rummet snurrar, tills han/hon vaknar dagen efter med huvudvärk och vånda. En tredje grupp personer lyckas desto mer sällan, men utgången blir också desto oftare lyckad och trots mindre procentchans på nattligt roande än den förstnämnda så förblir dessa ändå relativt nöjda. Det finns en sista grupp, och dessa är klockan-två-raggens mästare, på gott och ont. En sådan är denna tjejen. Ständigt någon följer med hem, men det är som oftast ett drägg som blivit kvarlämnad vid baren eller som krypit ut från pubben. Eller, som i detta fallet, bara hoppat in i samma taxi och följt med hem.

Jag hade satt mig på rummet, två stackare som hade någon lös koppling till någon i vår korridor hade kommit hit och tvingats lägga sig i köket då de som de kände hade gått och försvunnit under kvällens fylleyra. Tanken på vad som just nu mycket väl kunde pågå i köket höll mig inne på rummet. Det är nu hon kommer in, klockan-2-raggens okrönte mästare, med desperation i ögonen.
- Sebastian, vad ska jag göra? Jag vill inte att han ska vara här...
- Nej, men varför tar du då med honom hem, svarar jag förståndig och oförstående som jag är.
- Vet inte, han bara var i taxin...
- Jaa, desto mer anledning att låta han stanna där.
Hon beslöt tillslut att fly fältet och sova hos en annan kille i korridoren, vilken öppnade dörren fortfarande sovande och full. Bara jag slipper bry mig. Gick in till mitt igen.

Telefonen ringer.
- Du, jag kan inte låta han sitta i mitt rum själv hela natten va?
- Uhm.. nej, det kan du inte.

Jag lugnade henne med att jag skulle stå utanför och lyssna ifall han blev våldsam medan hon slängde ut honom.

- Men varför? Är det för att jag är ekonom?
Men vadfan! Fatta! tänkte jag, där jag stog, till synes helt utan syfte i korridoren och vinglade.
- Var jag för rakt på sak? Tror du jag är en player?
Player? Du? Hahaha... Jag försökte skratta tyst.
- Varför ska jag gå? Jag måste få sova, ska inte röra dig, jag lovar.
När hon tjatat i tjugo minuter reste han sig och började bli irriterad.
Vad fan... ni är inte direkt gifta... Fatta att hon bara vill ha dig så långt borta som möjligt... Fatta nu, så jag kan gå och lägga mig och slippa höra denna skiten. Du är äcklig, gå bara.

- Vem var killen du pratade med därute? Varför kunde du inte prata med mig, sa han besviket som om de anförtrott varandra deras mest mörka hemligheter. Du sårar mig... Jag blir ledsen om du säger så... Det kändes som om jag stog och lyssnade på ett äktenskapsgräl, och helt plötsligt kände jag mig lite besvärad, vad fan har jag att göra med detta. Kände mig som hennes hemliga älskare som stog ivägen för dem. Äsch vafan, nu får det för i helvete räcka, jag är hennes granne, jag ska sova, han ska ut. Jag gick in.

- Vad heter du? Var bor du? Vad gör du här?
- Vadådå? Vadfan vill du, hon vill inte ha dig här, gå...
Han grinade illa, vandrade fram och tillbaka som om han förökte se farlig och stark ut.
- Så du är student... Och bor här... Jag vill ha information om dig din jävel.
- Men din sjuke jävel. Jag är hennes granne, hon vill att du ska gå, så dra, så vi kan gå och sova.
Han gick mot mig, trodde han skulle nita mig. Jaja, det är ju för en god sak i alla fall, fann jag mig själv tänka. Men han slog inte. Det tog ytterliggare tjugo minuter innan vi lyckades slänga ut drägget ur huset. Han förklarade hans aggressiva beteende med att han var taek-won-do-liksom. Hur fan man nu är och ser ut när man är en sådan. Ja, säg ekonomer. Arma människor.

Efteråt blev jag prisad av henne som om jag vore Herren allsmäktig och jag kunde gå och lägga mig nu på morgonkvisten. Fyfan för att vara eremit... eller samarit... eller vadfan det nu skulle vara som jag var.

Same old shit

Men när i gryningen sken den rosenfingrade Eos,
reste från bädden sig fort Sebastian, sömniga grabben.
Det var i sanning inte den stunden det var dags att skriva ner diverse begrundelser. Utan det var nu. Senare. På kvällen. Hmm... jadu... jag är nog ingen Homeros ändå. Fan. Trodde jag skulle palla det där med hexameter, daktyler och trokéer. Men inte då. Bara början funkade. Och det är ett jävla plagiat. Fan vad jag suger. Borde sluta här. Men det gör jag inte. Pilutta!

Min allra första tanke, nu när jag här sitter och skriver, var att skriva något glatt och trevligt. Då bloggen, som så många påpekat, dragit mot det mer depressiva hållet. Det har blivit lite tungt och deppigt helt enkelt. Kärlek, skillsmässor, åldrande och sådant tungt och tråkigt (samt våldtagande av cd-skivor). Till saken hör nu det, att jag varit hemma i min hemstad över påsk, vilket kraftigt begränsar mina möjligheter att skriva något glatt och trevligt. Nog har helgen varit trevlig vid många stunder, absolut. Men själva hemmavarandet är något vemodigt.

Det första som inträffar då man kommer till Trollhättan är förstås den oersättliga torgväntan. Den går inte att komma ifrån. Hur man än ter sig så hamnar man alltid där, väntandes. Centrum är som alltid dött, men vad ska man vänta sig en onsdag kväll? Sedan kommer de, bussarna. Det vore ett gravt misstag av Eder att tro att det är bussarna som är det som är speciellt, ty sådant är icke fallet.. De kommer ju alltid. Nej, självklart är det det som fyller bussarna som är det intressanta, och då syftar jag inte på busschaufförerna, ty de är ständigt snustorra. Och då syftar jag på två månader gammalt snus som stått i solsken en hel dag utan lock. Det som var speciellt var följande: det var fem bussar fullproppade med 1.5 liters fantaflaskor med mysteriskt rödblaskigt innehåll. Runt sig hade dessa flaskor små händer som tillhör ungdomar. Vid den exakta åldern av mycket unga. Ja, de var så unga, så att flickorna ännu inte fått kurvor. Killarnas kular hade inte ens trillat ner. Det jag nu nämnde vet jag självklart inte med självklarhet, då jag inte skådat det med egna ögon, men på sättet de låtsades slåss för att få en anledning att komma nära varandra för att sedan hålla varandra om axlarna och alldeles på tok för högt och nära den andres anlete fråga om vederbörande var onykter, allt detta tyder på att deras ballar ännu inte var redo och de fortfarande söker deras sexualitet. Ifrågasätt mig inte. Nej, vid mångförslagne Odysseus Laertes-sonen, de var väldigt små. Inte nog med att de var unga och kom med bussar i mängder vid nio-tiden en onsdagskväll, nej, de spelade även fulla. Visst var vissa i sällskap med fantaflaskor innehållande underligt innehåll, men det var uppenbart att de lekte fulla.

Ja, se små barn, de leka så härligt.

Nåväl. Fjortisar överallt. Det är väl som det är, tänkte jag. Det är ju påsklov. Sprang jag inte själv runt här på påskloven när jag var en liten fjärt, sökandes min identitet och sexualitet med andra killar. Nej, det gjorde jag förstås inte.

Funderade på att gå och sätta mig i busskuren, men ack, minnena är för jobbiga. De kommer till mig med lukten av intorkat piss. Det finns inte en enda busskur i hela Trollhättan som inte luktar piss, det är ett faktum. Kände viss besvikelse över att inte fyllot satt där framför en buss och skrek som han brukade, då tiden var ung och livet var en lek (vill jag minnas). Annars var allt som vanligt. Jävla busstation. Hur många timmar har jag inte ödslat här? Ja, det var plågsamt. Den lilla dataskärmen blinkade tillfälligt avbrott. Det är fan precis vad det är. Ett jävla tillfälligt avbrott. Hela stan. Allt ser likadant ut. Ungdomarna som springer runt är förvisso inte samma ungdomar som på min tid, men de ser likadana ut so whats the difference? Samma busschaufförer, samma butiker. Förutom McDonalds som blivit nått jävla prickigt hamburgerställe med ett sånt där namn som man inte minns direkt efter att man läst det. Världen ter sig underligt ibland.

Ja, det finns mycket att säga, men det får jag göra någon helt annan gång. Nu får det vara nog nämligen. Glad att vara tillbaka i Karlstad. Men ärligt talat, är det verkligen bättre här? Är det inte samma skit? Jo det är det fanimig. Men jag är fortfarande ganska ny här, det är det som är den stora skillnaden. Det går inte att fly från. Det kommer nog alltid vara likadant.

EDIT: Jag träffade Nils också. Min älskade Nils. Jag älskar Nils. Sa jag det? Att jag älskar honom. Mer än allt, Nils. Nils är min favoritälskling. Jag fick till och med äran att få sova på hans golv. Nils är snäll. Nöjd, Nils? Eller ska jag skriva lite mer om dig Nils? Eller är du glad nu? Nils?

Så, alla är nöjda och glada. Hrm...

I surrender

Jag har tittat på dig länge nu.
Du står där och ler mot mig.
Jag har gått i cirklar runt dig, inte vågat.
Valt andra före dig.
Men till slut fick det räcka.
Jag kunde inte motstå din skönhet längre.
Jag gick fram till dig.
Jag klädde av dig.
Stoppade fingret i ditt hål.
Satte på dig.
Du skrek mycket högre än dem andra.
Jag visste det...

The Unseen's senaste skiva var verkligen förra årets bästa...

Askan luktar fortfarande

Det känns bra, men tomt. Och konstigt. Det är ett hål i garagedörren. Det var längesedan någon backade in där. Dörren är sönderriven av vassa klor. Det har pågått länge nu. Kärleken är död. Det var längesedan den levde.

Jag minns det som igår. Det luktade så gott. Jag vet inte vad det luktade, bara att jag tyckte om det. Var det syren? Nej, jag minns inte hur syren luktar, bara att jag tyckte om det. Då var allting brunt. Vi målade snabbt om det i ljusa färger. Det skulle bli ljust och fint. Inte fan tyckte jag det var fint. Tanken var god. På den tiden var allting nytt. Allting växte utanför. Vi hade smultron, hallon, päron, plommon, svarta och röda vinbär, krusbär, jordgubbar och ett ekollonträd. Vi hade en sandlåda och en hund. Det fanns utsikter för jobb. Men Stockholm är långt borta och kärleken levde.

Det är ett stort hål i garagedörren. Det har varit där så länge jag kan minnas. Det luktar inte längre. Det var faktiskt längesedan det luktade så där. Om man klättrar upp på taket, och placerar näsan tillräckligt nära skorstenen, då kan man fortfarande känna den varma gamla lukten av syren, eller vad det nu var. Ironiskt egentligen. Lukten finns bara kvar i askan från öppna spisen. Kan inte gå upp på taket längre. Färgerna började falna. Falnar färg? Denna gjorde det. Det fanns hopp. Vi målade om.

Är ni medvetna om att framsidan inte har samma färg som gaveln? Det har varit så länge nu. Något hände. Det står två stubbar på gräsmattan. På stubbar växer inga päron eller plommon. Gräsmattan är mest mossa. Smultronen har kvävts tillsammans med jordgubbarna. Hallonbusken är kvistar som den nya hunden ätit upp. Den gamla är sedan länge skjuten.

Varför kan inte kärlek vara som ny? Varför måste den dö? Kan den leva? Har man levt med någonting tillräckligt länge blir det vana. Har man prioriterat bort något lever det ett eget liv.

Det är regler som gäller hus.

Det är regler som gäller kärlek.

Ett hål i garagedörren lagas inte av sig självt, det bli fulare för var dag.

Jordgubbar växer inte av sig självt, det dör av ogräs.

Väggar målas inte av sig själva, de kräver tid.

Kärlek lever inte av sig självt, den behöver tid.

Till slut är man ensam, det är konstigt. Och tomt.