Flashback

Det är inte alla som bestitter vetenskapen om mitt tidigare liv. Ett liv i Mariestad, fullt av äventyr och tokigheter. Jag uppvuxen där. Gick i skolan där. Kysste min första tjej där. Men nu bor jag här. Inombords är jag dock fortfarande en arbetar-pojk ifrån en småstad, inte en blivande lärare i en storstad.

Back in the old days brukade jag och mina vänner spela innebandy på vår parkering. Ibland fick vi skäll av Östen som hotade med stryk om vi sköt på hans Saab. Östen älskade sin Saab. Alla bilar han hade haft hade varit Saab'ar. En dag vann Östen en Volvo på Bingolotto. Det tyckte vi va kul. Men vi fick inte skjuta på den heller proklamerade han. En dag när vi stod och övade på slagskott kom en gammal man fram till den bredvidliggande containern och slängde sina golfklubbor. Jag, i egenskap av att vara minst, fick klättra ner och hämta upp dem. Sen spelade vi golf resten av tiden istället. Ibland fick vi skäll av sjukhuspesonalen när vi råkade träffa deras arbetsplats och deras bilar. Men detta hindrade inte min golfkarriär. Det gjorde däremot min 4-åriga kusin Moa. Eller ja, hon och det faktum att alla på golfklubben ogillade stora hål i greenen efter att jag befäst min putter i dem efter misslyckade puttar.

En dag ville min kusin att jag skulle följa med henne ner och bada. Jag förklarade för Moa att jag inte kunde följa med pga att jag skulle iväg och öva lite golf. Moa undrade om jag skulle göra det ensam, och jag fick förklara för henne hur situationen med övning såg ut. Två timmar senare mötte jag upp min kusin och mina andra släktingar på stranden. Jag va trött, röd om kinderna och hade ont i högerarmen av efter alla slag. Då kommer Moa springandes emot mig och skriker med hög, ljus stämma:

- Hej Max! Va det kul att leka med dig själv?!

Småbarnsföräldrar drog sina barn till sig. Folk viskade. Andra pekade. Någon frågade tom sin mamma om jag hade en sådan där "sjukdom". Jag spelar inte golf längre, men jag blir heller inte förknippad som pedofil pga av sporten. Förstår ni vart jag vill komma? Är risken för pedofileri större om man spelar golf? Hmm...

Hur som helst. Att jag är en f.d. golfare kanske förvånar en del av er. Men det är som sagt va mycket ni inte vet om mitt tidigare liv.

Too be continued...

Storstädning och frimärken

Detta var starten på en bra dag, jag kände det i varenda muskel (japp, den med). Skutta upp ur sängen som en möbelfjäder och vandrade i god takt till köket. Där såg det ut som helvete. Hur och varför ser ett kök ut som ett helvete på vår jord frågar man sig. Jo, ungefär så här:

Denna morgon hade två-tre lokalvårdare varit på besök i vårt kök med det enda syftet att, som de så vackert envisas att kalla det, trots att det bara innefattar spishygien, storstäda. De två eller tre lokalvårdarna hade helt enkelt klampat in i köket med deras stövlar, vilket medförde den stora jordklumpen utanför min dörr samt pölen av lera framför spisarna. Sedan hade de, medans de till hundra procent framgångsrikt lyckats bortse från de två sovande ekonomerna i soffan, rengjort spisarna och lämnat köket. Storstädningen var klar och köket var ett slagfält, med två skinande ugnar som lyste likt två billyktor framför en lerig grusväg. Ekonomerna hade somnat som de legat, i fosterställning. Två stupade nersupna akademiker i rosa overaller.

Jag stog ute i hallen, mitt i en stor lerklump som "städarna" lyckats lägga precis på den plats där jag nu alltså valt att placerat min fot. Det var uppenbart att jag missat en fest. Sprit överallt, matrester, pizzakartonger, äckliga glas som luktade av lila drinkar och två däckade ekonomer. Jag tog fram min frukost och tog plats bredvid en av de rosa dräggen och åt mina smörgåsar. Ja, det kan fortfarande bli en bra dag.

Mindre troligt att det skulle bli bra dock om man betänker vad jag faktiskt tänkt roa mig med denna dag. En dag full av pluggning på biblioteket. Någon hade dock misslyckats att inse att frasen "låne-ex" innebär att, i ett desperat försök att dölja att universitetet försöker ta sig förbi copyright-lagen, man lånar och kopierar och lämnar tillbaka så nästa kan kopiera. Det är därför det bara finns tre, pundhuvud. Nåväl, de var utlånade... Boken var slutsåld och novellerna vi skulle läsa verkade inte ens vara påhittade ännu. Så det gick ju sådär med den planen.

Jag skulle sedan posta fyra brev. Hur jävla fel kan det gå? Jag måste vara det mest okompetenda fanskap till... något... som inte lyckats undvika att existera. Ok, planen var alltså att posta fyra brev, varav det ena var extra viktigt då det tillhörde Anna och innehöll en check värd 600 kronor. Detta kanske inte låter så mycket, men för oss är det det. Speciellt då man i detta skedet i månaden i regel är pank. För att göra detta lägger man dem i brevlådan och sedan är allt klart. Ok.. då ska vi se...

Jag står med breven i handen och håller dem halvt ner i brevlådan. Tankarna snurrar i huvudet. Ska jag släppa dem? Vad kommer det att innebära? Kommer jag ångra mig? Jag trodde inte på allvar att jag var så här paranoid. Vadfan, vad kan gå fel liksom? Det är ju bara att släppa. Folk sprang överallt, stressade till tentor och bussar. Jag kunde omöjligen komma på en anledning till att inte släppa iväg breven och låta dem börja deras långa resa till sydligare breddgrader.
- Kom nu då! ropar min vän. I samma stund släpper jag breven. En liten bubbla av visdom bubblar upp från mitt undermedvetna. I förtvivlan inser jag vad jag gjort...

FRIMÄRKE!!! Så... Annas brev med hennes enda nyckel till överlevnad ligger alltså förlorad utan frimärke. Nåväl, jag fixar detta. Efter en stunds begrundanden inser jag att så inte är fallet. Min hand får omöjligen plats i brevlådans öppning.

Några timmar senare, tio i fyra, står jag vid brevlådan, brevbäraren har lovat komma så nära fyra han kan. Jag ser studenterna strömma ut ur universitetets portar, stressande hem och till bussen och till träningar och till pojkvänner eller flickvänner och till hunden och till familjen och till affären och till kvällskurser och till möten och till vartfandenuvill. Folk går in och tränar, kommer ut igen nyduschade. Folk går på möte, kommer tillbaka ut färdigmötade. Universitetet är nästan tömt och kvar står jag. När den söta men översolariumade, översminkade, övertjecka vrålsnygga vodafoneförsäljaren tog sin tredje rökpaus började jag känna mig sne. Köpte en bulle och gick hem. Brevbärare suger, de kan inte reparera mina misslyckanden på tillfredställande sätt. Jag ska ge dem dagens ris, det är ett hårt straff som borde lära dem ett och annat.

I ain't going out like that

Jag kan inte flyga. Det fick jag bevisat för mig när mitt knä krossades mot marken efter ett svanhopp från taket på en VW Golf.

Jag kan inte hantera spelförluster så bra. Ett hål i en gaderobsdörr och en omkullvräkt kruka bevisade det för mig.

Jag kan inte förstå djupet i Darin's texter. Det fick jag bevisat för mig efter att ha läst en doktorsavhandling i ämnet på "godsownprototype".

Borde jag därav sluta försöka? Kasta in handuken? Ge upp? Det beror givetvis på vem du frågar. Mamma vill att jag ska sluta försöka flyga. Hon tycker att jag är "barnslig".

- Max, tänk på biltaket.

Men ibland får materiella ting offra sig för konsten. Ars artis gratia. Mamma höll inte med i detta argument. Men hey, only god can judge me.

Jag kommer att spela bort åtskilliga tusen innan jag har fått nog. Visst vinner jag också, men bara tills jag kommer upp till +/- noll, sen spelar jag bort "allt" igen. Men gambling är underbart. Det bra väger upp det dåliga. Istället för att bränna 500:- på "kickar" på Liseberg spelar jag bort det i poker istället. On the flipside så kan man gå plus också. Det kan man inte på Liseberg. Kanske få med sig en överdimensionerad chipspåse på sin höjd.

När det kommer till Darin's texter kan jag bara säga att ingen normal människa kan, eller kommer, någonsin att se djupet i dessa texter. Det kanske finns nån "Rainman" där ute vars enda begåvning är textanalys på denna nivå, men det kanske är att hoppas på för mycket. Vi dödliga kan iaf omöjligtvis smälta all information som Darin förkunnar. Vi kan försöka läsa till oss kunskap om hans lyrik, men helt ärligt, är det värt det? Strofer som denna är kanske inte till för att man ska förstå:

Huh, Yeah, Red One
Huh, Lets do it

* Får tacka ayahuazca för inspiration

Plauge of the thoughtfull

Jag har länge haft en överhängande känsla av onormalhet, förvirring. Ingenting har gått som det ska och ett moln av misslyckande har cirkulerat över mitt huvud, och hade moln kunna haft klor så hade detta molnet haft extra stora, vassa sådana. Ett av detta Evil Cloud Of Creating Most Unfortunate Events To Mostly Innocent Souls V.5.243 verk har varit att till så hög grad besudla min dator att den är nästintill obrukbar, åtminstone i nöjessyfte. Så förutom att allt går åt urskogen för mig så fungerar inte heller min enda vettiga flykt från verkligheten. Jag är en fundersam filur. I allra högsta grad. Har jag någonting värt att tänka på eller något som hänger över mig så sätter det sin stora, starka, för mig övermäktiga, hand på mitt huvud och trycker ner mig i leran tills jag dränks i gyttjan. Jag kan inte hjälpa det.

Det finns många saker man kan göra mot ett funderande huvud. Ett sätt är helt enkelt att se till att det inte kan hantera sådan hög grad av tänkande. För denna metod krävs en mastig slägga och en hård vägg. Använd dessa mot varandra med full kraft med det du tänker med emellan. Metoden är ofelbar och effektiv, men du bör ha en relativt hög smartgräns och hårt pannben. Men du lär oavsett hur du är skapt sluta tänka. Det finns dock bättre mindre skadliga metoder som inte nödvändigtvis innebär (livshotande-)men.

En skulle kunna vara att dricka, men den metoden skapar oftast bara nya begrundanden och situationer som måste redas ut. Men för stunden så kommer du garanterat att ha lite lättare att hantera ditt överanalyserande huvud, dock kan man hamna i en mycket ond tankesnurra som innebär gråt och förtvivlan p.g.a. att man inte klarar av att tänka ut hur man slutar eller vad man är ledsen för.

Droger är en annan metod (se ovan).

Ett annat sätt, som jag ska rekommendera, är att göra något kul. Det är här Evil Cloud Of Misery And Agony In All Eternity V.5.243 kommer in i bilden igen. Allt kul som jag har försökt att hänge mig åt på senaste tiden förstörs, tas bort, kastas iväg, sprängs, kollapsar, fungerar inte eller vill inte veta av mig. Så jag blir lämnad ensam i mitt rum, med en dator utan nöjen, ensam med mina tankar som snurrar runt tills jag ångrar att jag inte har en slägga.

Det finns dock en ljuspunkt, och det är att en sprillans ny dator åker runt på vägarna med mitt hem som slutpunkt. Men mest troligt kommer ett visst onskefullt moln att sätta klorna i den innan den hinner hit, och om inte annat så lär den inte fungera när den kommer hit.

Gulsvart galla i överflöd

Långsamt, likt en honungsdränkt humla, vandrar dagen liksom av dimma förblindad genom tiden.

Seg, likt en avslagen cider nedgrävd i en sandlåda, är jag liksom sengångaren av naturen.

Tråkigt, som att vänta på att stolen ska besvara min förfrågan, har jag liksom stolen hela dagen.

Ensam, som i ett tomt rum utan dörr, är jag likt en strandsatt kosmonaut bedrövad av tomheten.

Bakfull, likt en sedan länge förstoppad björn, är jag liksom en bil med tio passagerare i bakluckan.

Ölsugen, likt ett bargolv efter stängningstid, är jag liksom alla andra en lördag eftermiddag.

Värdelös, likt en som skriver en meningslös blogg och spottar liknelser, är jag liksom bloggen denna gång.

Hej då, likt en som ska gå, säger jag och går.

Kanske en dag...

Att köra bil är kul. Att dricka rusdryck är kul. Föreställ er att köra bil under påverkan av rusdryck. Resultatet skulle vara otvivelaktig lycka.

Att bedriva otukt är riktigt trevligt. Att lyssna på musik är riktigt trevligt. Att bedriva otukt samtidigt som man lyssnar på musik är lyckan personifierad.

Tänk er nu detta: att bedriva otukt till musik SAMTIDIGT som man kör bil under påverkan av rusdryck (!) Dessa fyra komponenter tillsammans gör att mina lyckans strängar darrar av bara blotta tanken. Skulle den här informationen läcka till pressen skulle vi inte se annat än påverkade manliga bilförare med en kvinna vilt hoppandes i knät samtidigt som musik vrålar ur högtalarna. Det skulle bli en sport, en OS-gren, en publik-succé! Tina Thörner's roll som kartläsare skulle genast få en ny betydelse.

Men detta kanske bara är en utopi. En pojkdröm för bra för att vara sann. En fantasi? Hur som helst, skulle vi en dag få bevittna det här, så skulle Finland börja vinna OS-guld igen!

Någonting vill mig någonting

Någonting hatar mig. Någonting med makt. Någonting som har någonting att säga till om gällande hur världen fungerar. Jag vet inte vad detta något är för något, bara att det är ständigt närvarande, ständigt bevakande, förstörande. All denna misstanke, om att något stirrar på mig med en destruktiv blick som effektivt ser till att ingenting går min väg, grundar sig i känslan av att om jag gör något, som kan gå bra, men även sämre, då väger det alltid helt över åt det sämre hållet. Denna makt, denna någonting, denna ondska har även talat genom mig, söndrar min relation med omvärlden.

Jag talar inte i sömnen. Aldrig. Finns inte. Finns aldrig någon anledning, och kommer någon och stör min sömn, då vaknar jag och säger något klokt.

Jag vaknar på morgonen, vi pratar, vi har kul. Jag ger henne massage och vi gör sådant som man inte skriver om, inte jag i alla fall. Hon går upp. Jag somnar om till det inte helt roingivande ljudet av att dörren stängs. Frid och fröjd. Jag får sedan reda på, då hon kom in igen för att säga hej då, att jag spärrade upp ögonen i henne och sade något i stil med att "De två är bröder, på TVn. Bröder med Gud." Varpå hon stirrar tillbaka, och går.

Nästa natt, jag har somnat in skönt. Hon har slutat plugga, klockan är tre. Hon lägger sig bredvid mig, har jag hört. Jag vaknar av att hon plötsligt utbrister,
- Vad sa du!? Jag svarar att jag inte vet.
- Jo men kom igen! Vad sa du?
- Men ärligt, jag vet inte. Jag vet inte.
Det blir mörkt, men jag märker att jag fortfarande pratar. Jag öppnar ögonen, inser att de redan var öppna. Hon tittar frågande på mig.
- Lyssna inte på mig, jag vet inte vad jag säger och varför. Det är inte jag som pratar, tror jag. Mitt i meningen börjar jag säga något annat som jag inte har kontroll över.
- Sluta prata! beordrar jag mig själv. Jag fortsätter prata.
- Du, lyssna inte på mig, fortsätter jag förvirrat. Jag säger något oförståligt och försvinner igen. Jag vaknar igen av att hon slår till mig och tar täcket. Hon säger att hon har mardrömmar, eller var det något jag sa? Eller inte sa? Eller gjorde? Vafan vet jag. Hon vill inte säga vad jag sa. Bara att det var konstigt, och att jag inte vill veta. Jag vill veta.

Det finns ytterliggare en sak som denne något kan. Och det är förbryllande och underligt. Den kan datorer. Men om det är något jag lärt mig om sådana här mäktiga Någonting, är att allt de kan göra är av ondska. Jag kan inte spela Call of Duty Multiplayer, Någonting stänger av. Jag kan inte spela BF2, Någonting stänger av uppdateringen och dödar spelet. Jag kan inte spela WoW, Någonting stänger av min prenumeration. Jag kan inte använda hörlurar, Någonting förstör ljudet. Jag kan inte betala med mitt kort, Någonting blockerar min internetbank.

Om jag väljer att se på en film, då blir det en dålig film. Vet jag att det är en bra film, då jag redan sett den, då är den tråkig andra gången jag ser den. Bra musik är tråkig. Dålig musik är dålig. Tränar jag är jag seg och uttråkad.

Någonting hatar mig. Jag hatar någonting. Vad jag än gör så lägger sig Någonting i och gör det kass. Hittar jag någonting ska jag ge det vad det förtjänar, massor av någonting.